MUSIKRECENSIONER

Foxygen

MATTIAS ALKBERGS BEGRAVNING
"Mattias Alkbergs Begravning"
(Teg Publishing)
Bästa låt: "Med Satan"

Alkberg ser inte den här temaskivan som en regelrätt uppföljare till ambitiösa "Anarkist" från 2011 och har därför väckt liv i gamla bandnamnet Mattias Alkbergs Begravning. Och till viss del är det ett annorlunda album. Bland de nio spåren märks tre covers - två översatta men i övrigt originaltrogna Can-tolkningar ("Tango whiskyman" har blivit "Raggare" och den svenska varianten av "Vitamin C" heter "Serotonin") samt en version av Black Flags "Police story". Alkberg gör också en cover på sig själv i och med nyinspelningen av briljanta "Med Satan", ursprungligen utgiven på sjutumssingel 2002. Å andra sidan lär den som längtat efter ett nytt Alkberg-begravning inte bli besviken. Det är ingen ny "Nerverna" men "Kungen bestämmer", "Skända flaggan" och "Aldrig mera skog" är urstarka låtar med fantastiska texter.
LINUS BRÄNNSTRÖM

NICK CAVE & THE BAD SEEDS
"Push the sky away"
(Bad Seed/Playground)
Bästa låt: "Wide lovely eyes"

Jag var inte sådär överförtjust i förra plattan med Nick Cave & the Bad Seeds. "Dig, Lazarus dig" var en rätt uppsluppen historia som inte grep tag. Sedan dess har original-Bad Seed:en Mick Harvey lämnat skutan. Inte konstigt att förväntningarna är en aning låga. Första singeln och öppningsspåret "We know who U R" slog direkt bort de farhågorna. Maken till comeback hade jag nog inte väntat mig. Ingen smällkaramell direkt utan en lågmäld melodi som ställde öronen och resten av alla sinnen på sin spets. Och så fortsätter det. Inga stora pianostycken eller massiva gitarrer, utan tunna, tunna lager av instrument kring Caves röst och hans makalösa berättelser. Men räkna inte med några mördarballader att skråla med i. Det här är någonting annat – men minst lika vackert.
HENRIK LARSSON

Alexander Durefelt

FOALS
"Holy fire"
(Transgressive Records/Warner)
Bästa låt: "Milk & black spiders"

Oj, holy... fire... På sin tredje platta träffar brittiska Foals nästan helt rätt. Oxfordkvintetten verkar ha nått den punkt i karriären där genombrottet står och trampar i farstun. Och det kommer nu. Tänk er ett band som har lite av tidiga Radioheads atmosfäriska ljudbild, men som valt bort föregångarnas allt mer pompösa och pretentiösa sida. För här finns också samtidigt en fullständigt ofelbar hitkänsla som finns hos dem som bara gett sig den på att skapa den perfekta poplåten. Ingenting får komma i vägen. På "Holy fire" radar Foals upp refränger och riff utan pardon. Kompromisslöst. I låt efter låt efter låt. Och det är en samtidigt en ambitiös platta för låtarna är snillrikt komponerade. Den snabbaste vägen till en hitlåt är inte en rak linje och det visar Foals gång på gång. Imponerande.
MIKAEL FORSELL

EMILIA MITIKU
"I belong to you"
(Warner)
Bästa låt: "Substitute arms"

Emilia Rydberg har varit ute i the big, big world och samlat erfarenheter om kärlek och sorg de senaste femton åren. När hon nu är redo för albumsläpp är det inte bara med ett nytt efternamn, utan också med en ny musikgenre. Säg hej till Emilia Mitiku, som sjunger jazzig, gammaldags soul med countryinslag. Faktum är att den mjuka, vispande jazzen passar hennes spröda röst utmärkt. Men hon tycks inte kunna bestämma sig för om det är den rösten hon vill använda. Här växlar hon mellan att, något överraskande, låta som Dolly Parton på ett par spår (särskilt "You're not right for me", komplett med pedal steel guitar), en gnutta som Ella Fitzgerald på några och att på resten av skivan närma sig Melody Gardots och Norah Jones avslappnade melankoli. Det är rakt igenom fint arrangerat, mysigt och bra, men riktigt till någon av nämnda storheters nivå når hon inte. Snarare gör försöken att man önskar ännu mer att Mitiku hade visat vilken som är hennes egen "grej". Jag vill veta vem Emilia Mitiku är.
THERESE LINDSTRÖM

Bad religion

DAWN MCCARTHY & BONNIE "PRINCE" BILLY
"What the brothers sang"
(Domino)
Bästa låt: "Devoted to you"

Den som väntar sig Bonnie "Prince" Billys alternativa indiefolk får tänka om här. Hans och Dawn McCarthys hyllning till The Everly Brothers är förvånansvärt traditionell, och det är befriande. Med material främst från det sena 60-talet ger de låtarna nytt liv, om än med huvudena nedstoppade i varsin välsydd countryhatt. Tolkningarna är genomförda med lätta händer och består inte heller i Everly Brothers mest uttjatade hits. Resultatet är en kärleksfull skiva, där Bonnie och Dawns röster bildar en en tjock, ogenomtränglig fläta med jäkligt bra hårkvalitet.
SARA HALDERT