HemSIONER MUSIKRECENSIONER RECENSIONERRECENSIONREC
MELISSA HORN
”Innan jag kände dig” (Svedala/Sony)
På nätet: www.melissahorn.se
Det är som om Melissa Horn tonsatt hösten. Det är mörkt, det blåser och
det känns kallt när man hör henne sjunga om kärlekar som spruckit och
förhållanden som aldrig blev av. Det blir en fysisk reaktion. Man
behöver ta på sig en extra tröja
bara för att lyssna på skivan. Texterna har alltid varit hennes stora
styrka. Men på nya skivan är det bara på ett par låtar som jag tycker
att hon skapat riktig poesi. Framförallt titelspåret och fina ”Jag
saknar dig mindre och mindre” samt ”Något annat än det här”, som även
har ett härligt driv i musiken. Resten är rena betraktelser som vi har
hört i så många olika skepnader på så många skivor genom åren.
MIKAEL FORSELL
THE KOOKS
”Junk of the heart” (EMI)
På nätet: www.thekooks.com
”Junk of the heart” är en lovande titel om man vill lyssna på något av
fyra unga indiemän med gitarrer, ostyriga frisyrer och Ray-Bans. För så
låter det verk- ligen. Brightonbandet The Kooks slog igenom som 19- åringar 2006 och två album
senare låter det minst lika ungdomligt. Frontmannen Luke Pritchard
sjunger till exempel om en tjej som är en som en solros och de pussas
som eskimåer. Jag får klåda!
The Kooks har haft ambitionen att göra ett mer sammanhållet album som
ska lyssnas på från början till slut. Dessvärre är det en rätt rörig
resa. ”Rosie” har mest hitpotential, avskalade ”Petulia” klingar
vackrast och ”Mr Nice guy” har något skevt över sig som tilltalar. I
övrigt är det inte särskilt intressant.
LIV SANDER
THE DRUMS
”Portamento” (Moshi Moshi/universal)
På nätet: www.thedrums.com
The Drums blev indievärldens älsklingar redan innan de hunnit släppa
sitt debutalbum. Ep:n ”Summertime” var en omtumlande explosion av energi
som implo- derade i längtan och oro. Med minsta möjliga medel - fyra
visslade toner, en enkel basgång och en rak trumtakt - skapade bandet en
löjligt effektiv pop. Inget av det här har gått förlorat på nya albumet
”Portamento”.
Bandet behåller sin naiva charm och växer ändå flera storlekar.
Komposition är kompakt, ljudet luftigt och refrängerna omedelbara. Förra
året spelade The Drums i tältet på Way Out West. Kommer de tillbaka
nästa sommar hoppas jag att det är på festivalens stora scen. Det är den
svenska publiken värd.
CARL CATO
GIRLS
”Father, son, holy ghost” (Turnstile/Border)
På nätet: www.myspace.com/girls
Det mesta är sagt om Girls bakgrundhistoria. Om frontmannen Christopher Owens uppväxt i den stenhårda sekten Guds barn, om uppbrottet, det omfattande knarkandet och hans glupska aptit på amerikansk populärkultur.
Rätt eller fel, men den kunskapen gör det är lättare att läsa låtarna på bandets andra skiva ”Father, son, holy ghost”. Att förstå var den där oväntade skev- heten kommer ifrån, mitt i ett alldeles vanligt indie- rockriff, att uppskatta blinkningarna till 60-talet och begripa varför Bibelreferenserna känns så självklara i den vackra balladen ”Vomit”.
Girls debutplatta ”Album” var 2009 års mest kritiker- hyllade i Sverige. Den här skivan lär inte mötas av samma unisona hyllningar, eftersom det i ärlig- hetens namn inte har hänt så mycket sedan sist. Samtidigt är det omöjligt att inte förföras av Chris- topher Owens målmedvetna vilja att späcka varje enskild låt med livsbejakande inslag, både musika- liskt och lyriskt. Om du vill vara lycklig, skapa lycka!
SARA ULLBERG
DEAD BY APRIL
"Incomparable" (Universal Music)
På nätet: www.deadbyapril.com
Dead By April avskys av puritanerna för genvägen de tog via vinjettlåten till "Robinson" härom året. Den inställningen är bara för töntig. Alla sätt att nå ut med sin musik är ju bra. Men den väldiga framgången skruvar också upp förväntningarna på uppföljaren. Och det känns som om bandet, med hjälp av låt- skrivaren Pontus Hjelm som är tillbaka, skruvat konceptet minst ett steg till. Ännu mer kristallklara boybandshookar i hårdrocksversioner som körs genom den ännu värre stenkross som growlaren Jimmie Strimmell har blivit. Det blir rejäla krockar i varje låt, i bland nästan parodiskt. För det låter ofta som att varje låt handlar om ett monster som jagar en pojkbandssångare. Men det innebär inte att plattan är utan hitlåtar. Tvärtom.
MIKAEL FORSELL
ANE BRUN
"It all starts with one" (Ballon Ranger recordings)
På nätet: www.myspace.com/anebrun
Ane Brun är den svenska musikvärldens darling och hon borde vara även min. Och tro mig, jag försöker älska "It all starts with one", men det går inte och jag ska förklara varför. Den Sverigeälskande - och älskade - norskans fjärde studioalbum är efterlängtat. Jag vet det. Och nu är det här, och det är fläckfritt. Och moget. Och tråkigt. Det är synd att de två sista adjektiven måste bli synonymer i det här fallet, men det är precis vad de blir. Ja, Anes ljusa säregna röst, som bär spår av både Kate Bush och Joni Mitchell, är fantastisk. Och basen är bannyst på alla 18 låtar utom en, vilket gör Tobias Fröbergs produktion både luftig och ljus. Men jag blir så uttråkad att jag inte kan njuta av det. Så klart finns det höjdpunkter. "Do you remember" med sina tribal-trummor är ju härlig (fin video också), "One" likaså, småputtriga "Take it slow" och omått- ligt sorgliga "One last try". Hatten av för att våga lämna det traditionella singer- songwriter-facket, men det räcker inte. Dubbel- skivan är en alltför lång transportsträcka fram till ett ånglok som aldrig riktigt tuffar igång.
SARA HALDERT
ANTHRAX
”Worship music” (Nuclear Blast/Warner)
På nätet: www.anthrax.com
Symptomatiskt nog släpper Anthrax sitt första nya album på åtta år bara månaden innan Beavis och Butt-head gör comeback. Det är lätt att föreställa sig hur MTV-mupparna kissar ner sig i upphetsning över introt till singeln ”Fight ‘em ‘till you can’t” där en fejkad nyhetssändning varnar för hur de döda reser sig ur sina gravar. Troligen åsyftas sångaren Joey Belladonna som inte har varit med sedan 1990. Uppmaningen till de levande är att slåss så länge det går, men den här plattan kommer knappast starta några slagsmål. Anthrax är ungefär lika skräck- injagande som Lilla spöket Laban och reaktionen när bandet kommer raglande blir ett uttråkat: ”ni är ju döda - fortsätt med det”.
Anthrax har fått rejält med draghjälp av retroturnen Big Four där de turnerat med Metallica, Megadeth och Slayer. Den här skivan har tagit tre år att spela in. Visst är den proffsig och stundtals ganska trall- vänlig, men vad som egentligen är till salu är inte musik. Det är nostalgi.
