SIONER MUSIKRECENSIONER RECENSIONERRECENSIONREC

Fritjof & Pikanen

FRITJOF & PIKANEN
"Danvikstullsbron"
(EMI Music)
På nätet: www.facebook.com/fritjofpikanen

Svensk pop i dubdräkt. Där har ni Fritjof & Pikanen. Själva säger de att "Danvikstullsbron" speglar den egna vardagen, en vardag som innebär slit och släp och ett evigt knixande för att få ekonomin att gå ihop. Men också fest och kul och dans, dans, dans. Och det gör den, men det överdrivet socialrealistiska blir för mycket på tretton spår. Och även om den musikaliska upptäckten inte generar Nobelpriset är Fritjof & Pikanen hyfsat unika i sitt sätt att späda ut sin pop med elektro, dub och reggae. På flera vis är det begåvat, snyggt och kul, men de slarvar med att förvalta sin upptäckt. Formeln är hittad, men duon lyckas ändå inte framställa det där guldet. Bästa låt: "Oi (Du måste akta han"). Genialisk i sin enkelhet..
SARA HALDERT

Jake Bugg

JAKE BUGG
"Jake Bugg"
(Mecrury/Universal)
På nätet: www.jakebugg.com

Det här är egentligen upplagt för en rejäl uppstötning. En 18-årig snubbe med akustisk gitarr som låter mer som "The freewheelin' Bob Dylan" än Bob Dylan själv någonsin gjort. Hur många har försökt göra den här grejen, avrundat till närmaste tusental? Omöjligt att säga, men en sak är säker: ingen har lyckats. Förrän nu. Fråga mig inte hur, men Jake Bugg kommer undan med hedern i behåll och lyckas på något sätt få sin Dylanpop att låta helt och hållet nutida. Det är den naiva respektlösheten, energin, den absoluta vardagligheten i Buggs storslaget triviala historier om piller, pipor, kärlek, misslyckanden och mirakulösa smitningar som gör det här trovärdigt. För att inte nämna att grabben skriver fantastiska små låtar.
CARL CATO

Graveyard

GRAVEYARD
"Lights out"
(Universal)
På nätet: graveyardmusic.com

Med "Hisingen blues" lade göteborgska Graveyard ribban på världsrekordnivå i retrorockmästerskapen. Tangera det? Knappast. Jag har så svårt att inte tänka så när jag sätter mig ner och lyssnar på nya given från förra årets största genombrott. På "Lights out" har den grooviga bluesen fått lämna plats åt ett ruffigare sound. Fuzzfest i all ära, men det saknas rymd och Jocke Nilssons guldstrupe drunknar ibland i brötet. Det är en ojämn platta, men jag ser det ändå som ett hälsotecken att Graveyard testar lite nya grepp. Om Nick Cave-iga kärleksbrevet "Hard times lovin" borde ha lagts i lådan i stället för att hamna på skivan är "The suits, the law & the uniform" och "Goliath" trygga tunggung-dängor medan popiga "20/20 tunnel vision" vittnar om en progressiv vilja som kommit helt till sin rätt. Tyvärr går det inte att bortse från att killarna har haft lite för bråttom. Det tar mer än ett och ett halvt år att smälta ett mästerverk som "Hisingen" och även om det låtit likadant om säg två år, så hade Graveyard tjänat på att bli lite saknade. "Lights out" är en värdig uppföljare med höga toppar, men den klarar inte riktigt en fyra.
SOFIA JUVEL

ANNA BERGENDAHL
"Something to believe in"
(Lionheart/Universal)
På nätet: www.anna-bergendahl.se

Vart tog hon vägen? Ni vet hon, den där flickigt brådmogna sångerskan som överraskade Sverige en gång genom att vinna Melodifestivalen och en gång till genom att plocka en historiskt usel placering i schlager-EM? Den som letar efter en vilsen schlagertjej hittar henne inte på Anna Bergendahls nya album. Här finns en artist som har pondus, kraft och en ovanlig röst med ett sällsynt knorr i basen. Här finns inte en skiva full av originella idéer och det hörs att Anna Bergendahl har arbetat med Larry Klein som tidigare gjort musik med artister som Tracy Chapman och Melody Gardot. Ibland ligger hon lite väl nära sin förebilder, men med det sagt har Anna Bergendahl skapat 13 låtar som samtliga förtjänar att bli långkörare på P 4.
CARL CATO

STONE SOUR
"House Of Gold & Bones, Part 1"
(Roadrunner/Warner)
På nätet: www.stonesour.com

Stone Sour-sångaren Corey Taylor beskrev tidigt i processen bandets nya konceptalbum som Pink Floyds "The wall" möter Alice in Chains "Dirt" på steroider. Ett ganska svettigt uttalande att leva upp till. På den första delen av konceptalbumet (del två kommer under våren) är det fullmatat med fantastiska riff och den är ett steg bort från de allra sliskigaste poprefrängerna från förra skivan "Audio secrecy". Det är lite som om bandet försökt tuffa till sig lite och närmat sig Taylor och gitarristen Jim Roots andra syssla Slipknot en aning. Men märk väl, det här är inte Slipknot. Det är liksom tidigare radioanpassad hårdrock/metal och som sådan når den sitt syfte. Lägg därtill en antal stråk- och akustiskt beklädda ballader där "Taciturn" nog innehåller plattans sliskigaste ögonblick, och avståndet till Slipknot känns just då en bra bit bort. Jag tror dock att framtiden ser ganska ljus ut för Stone Sour.
HENRIK LARSSON