SIONER MUSIKRECENSIONER RECENSIONERRECENSIONREC

Usher

USHER
“Looking 4 myself”
(Sony Music)
På nätet: www.usherworld.com

Justin Biebers mentor har själv varit en stjärna sedan tonåren, och har även han haft sin mamma att tacka för att karriären en gång tog fart. I dag har den 33-årige sångaren en avundsvärt smooth stämma som han med bravur använder till sånger om sex och kärlek. Den här gången ger han sig också på lite Maxwell-falsett i snygga balladen "Climax". Riktigt bra är också Max Martin-dängan "Scream", som man ska vara rejält stelbent för att inte dansa till. Och Usher glimrar till på allvar när han gör lite skitigare soul i "Sins of my father". Värt att notera är dessutom att Swedish House Mafia ligger bakom sköna "Numb" och "Euphoria" (nej, nej, inte DEN). Men i övrigt består "Looking 4 myself" av några ärligt talat rätt tradiga mellanspår. Och även om mycket är bra ger blandningen av retrosoul, dansmusik och pop albumet ett onödigt småspretigt intryck.
THERESE LINDSTRÖM

THE HIVES
“Lex Hives”
(Universal)
På nätet: www.thehivesbroadcastingservice.com

Varumärket The Hives känns inte direkt klockrent efter de senaste årens skriverier om Tambourinehärvan. Bandet verkar ha en förmåga att hamna i rättsligt klister (kontraktsbråket med Burning Heart om nu någon glömt det?).
Helt klart har det kostat på för Fagerstabandet. "Lex Hives" är blott tredje skivan sedan det stora genombrottet för tolv år sedan med "Veni vidi vicious". Det är inte lätt att odla karriären då. Men märks det på det kreativa planet? Nja. Tycker nog att bandet går rätt stärkta ur härvorna. Nya plattan - den första på fem år - är mer än godkänd.
Problemet är att Hives enligt mitt tycke aldrig varit ett albumband, mycket beroende på att Howlin' Pelle & co är så satans bra live och då känns skivorna aningen platta (samma problem som gäller Bob Hund). Hur orättvist det än kan tyckas. "Lex Hives" är efter förra musikaliska äventyret "The black and white album" lite tillbaka till rötterna med punk och garage i förarsätet och lite pop i baksätet. Men hitlåtarna är inte klockrena och melodierna har fått stå tillbaka för skramlet, öset, hejaklackssången och riffandet. Fungerar svinbra live men känns rätt nedbrytande i längden på skiva.
HENRIK LARSSON

FRIENDS
“Manifest”
(Lucky number/Universal)
På nätet: www.afriendzone.com

Nej, det är inte Nina och Kim som gör efterlängtad comeback med dansbandet. Det här handlar om Brooklynbandet som fick en jättehit i vissa kretsar i höstas med den magiska singeln "I'm his girl" - en låt jag utan tvekan utnämner till en av årtiondets allra bästa. Den perfekta hipsteruppdateringen av Talking Heads 80-talssound med New York-attityd. Det är förstås omöjligt att upprepa den bedriften på en hel skiva. Blixten slår inte ner två gånger, men Friends är inte ett one-hit-wonder utan lyckas kanalisera det sena 70-talets new wave-våg i New York och gör dessutom något eget av det.
MIKAEL FORSELL

Patti Smith

PATTI SMITH
”Banga”
(Columbia)
På nätet: www.pattismith.net

Redan titeln är genialisk. Patti Smiths nya album är döpt efter Pontius Pilatus hund i den ryske författaren Michail Bulgakovs fantastiska roman "Mästaren och Margarita". Ribban är därmed satt högt, men förra årets Polarpristagare håller vad hon lovar. Hennes första album sedan "Twelve" 2007 innehåller bland annat en födelsedagssång till Johnny Depp, en sång om tsunamikatastrofen i Japan och en låt skriven för att hedra den framlidna sångerskan Amy Winehouse - detta trots att Smith och Winehouse aldrig träffades. Ambitionerna kan verka pretentiösa men resultatet är en vacker och litterär blandning av pop och punk. De poetiska texterna, som ibland talas fram som en monolog, och Pattis Smiths, som alltid, sensuella röst gör "Banga" till hennes bästa album sedan "Horses" 1975.
SALLY HENRIKSSON

Bobby Womach

BOBBY WOMACK
“The bravest man in the universe”
(XL/Playground)
På nätet: www.bobbywormack.com

Jag blir alltid skeptisk när hippa artister ska "hjälpa" gamla idoler med sina plattor. Och när jag hörde att Damon Albarn skulle göra Bobby Womacks comebackplatta blev jag oroad. Desto mer när jag hörde att Lana Del Rey var inblandad. Men det funkar riktigt bra. Bobby Womack är en gammal soulhjälte som levt hårt och sett allt. Bara han öppnar munnen skapas det magi och det fattar Albarn och medproducenten Richard Russell. De omger Womack med endast minimalistisk electronica och låter soulhjälten ösa ur sin livserfarenhet. Resultatet är både suggestivt och gripande på samma gång.Men det går inte att komma ifrån att det är en artist i slutet av sin karriär. Och det hörs. Bobby Womack har varit mycket bättre och vitalare.
MIKAEL FORSELL

Niki & the Dove

NIKI & THE DOVE
“Instinct”
(Universal)
På nätet: www.nikiandthedove.com

Så denna mytomspunna duo, hyllad av en brittisk kritikerkår och framlyft av BBC som ett av årets stora stjärnskott, släpper nu äntligen ett album. Håller hajpen? Tveklöst. Det är årets hittills allra bästa album. Genial electronica  förklädd till lättsmält pop med starka låtar och refränger. Numera sägs det allt oftare att dansmusik är den nya popen. Det är förstås helt sant och det här är en skiva som gjord för att erövra världen. Vill man göra det enkelt för sig kan man jämföra det med om Lykke Li hade bildat en trio med syskonen Dreijer i The Knife. Så bra är faktiskt det här. Och sångerskan Malin Dahlström tillhör redan våra mest uttrycksfulla sångerskor. Det är bara att  kapitulera.
MIKAEL FORSELL

Neil Young

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE
“Americana”
(Warner)
På nätet: www.neilyoung.com

Jag har alltid gått och väntat på att få höra skolfavoriten "Tom Dooley" i skränig altrockversion. Så känns det i alla fall när jag lyssnar på "Americana", nya given från Neil Young och den första på nio år ihop med gamla  kompbandet The Crazy Horse. Med distade gitarrer och call and response-körer ger de nytt liv till hundra år gamla folksånger vars texter fortfarande känns angelägna. Det är nedtonat, men ändå mäktigt och sorgligt på samma gång. Det skär i hjärtat när Young skriker efter sin älskade Clementine i visan med samma namn (egentligen "Oh my darling..."). Lika mycket skär det i öronen när de ger sig på "God save the queen" mot slutet av skivan. Jag föredrar att minnas Sex Pistolsversionen.
SOFIA JUVEL