HemSIONER MUSIKRECENSIONER RECENSIONERRECENSIONREC
RIHANNA
“Talk that talk” (Def Jam/Universal)
På nätet: www.rihannanow.com
Rihanna må ha det senaste årtiondets bästa hitkatalog - med
listframgångar uppradade efter varandra. Men alla hennes album har varit
direkt svaga; två-tre hitlåtar och resten utfyllnad. Så fortsätter det
även nu. Här finns två jättehits, “We found love” och titelspåret, men
resten är förvånansvärt svagt för att komma från en världsstjärna.
Rihanna har ju alltid varit r’n’b-stjärna i USA medan hon ses som
dansdrottning oftast i Europa. Återigen har hon svårt att bestämma sig
för vilken fot hon ska stå på och det är ju så att dansspåren hon gör
alltid är av riktigt hög klass. Så det är riktigt synd att det bara
finns ett par riktigt bra såna låtar här, båda i samarbete med Calvin
Harris.
Men det är något fel när en så stor artist tillåts släppa ett så intetsägande album.
MIKAEL FORSELL
BJÖRN SKIFS
"Break the spell" (EMI)
På nätet: www.skifs.se
Demonproduenten Jörgen Elofsson skrev balladen Björn Skifs
och Agnes sjöng på kronprinsessbröllopet. Nu tar han sig an en hel
platta med Skifsen och det blir förstås väldigt habilt och skickligt
genomfört. Mogen radiorock, behagligt att lyssna på. Men kanske lite för
behagligt. Jag har alltid gillat Björn Skifs när han låter "skitig" på
rösten och har bus i blick, men Elofsson och hans medarbetare är
alldeles för bra på att hitta det kom- pletta ljudet, den perfekta mixen
och det känns fak- tiskt som om Skifs slipats ner lite för mycket. Det
saknas helt enkelt en dimension på plattan, det riviga som jag tycker är
hans främsta signum.
MIKAEL FORSELL
NICKELBACK
"Here and now” (Roadrunner/Warner)
På nätet: nickelback.com
Nickelback-sångaren Chad Kroeger kan onekligen skriva
hitlåtar. Lyssna bara på “Lullaby”, en ballad som skulle sitta klockrent
som årets “Idol”-låt, eller poppiga fredsappellen “When we stand
together” som i händerna på vem som helst skulle kunna klättra på
listorna. Men vänta nu... Han säljer ju drivor av skivor (ja, det finns
fort- farande band som gör det) med sitt Nickelback, var- för då satsa
på något annat? Ja, kanske för att för att utveckla sig. För det är inte
mycket av utveckling över Nickel- back. De har hittat sin albumformel
som de följer slaviskt, platta efter platta. Förutsägbart och riktigt
tråkigt blir det. Ljuspunkten musikaliskt den här gången är “Midnight
queen”. Men texten? “She’s gonna lick my pistol clean”. Alltså, kom igen
Chad!
HENRIK LARSSON
VON BENZO
“Yes kids it’s true” (Sony Music)
På nätet: vonbenzo.com
Äntligen kan vi lämna Jay Smiths vinnarplatta bakom oss, en i ärlighetens namn rätt sorglig cover- historia. Året som “Idol”-etta verkar dock ha gett Jay Smith gott om material till självbiografiska låttexter. På Von Benzos andra album sedan 2009 avhandlas allt från mediekritik till saknaden av en far till tonerna av habil radiorock. “Yes kids it’s true” har fina ambitioner men då och då ramlar Von Benzo ner i klyschträsket, som på balladen “Dazed and confused”. “Eleven Years” skulle däremot med lätt- het platsa på soundtracket till bikerserien “Sons of anarchy”. Betyget hamnar mellan godkänt och bra, en svag trea.
LIV SANDER
KATE BUSH
“50 words for snow” (Noble & Brit/EMI)
På nätet: www.katebush.com/home
Den första singel jag köpte för egna pengar var Kate Bushs “Wuthering heights”. Med sin elastiska röst och djupt originella stil var hon med och definierade mitt musikaliska universum. Men intresset falnade en aning efter “Hounds of love” och fick sig en ordentlig törn med den kraftigt överskattade come- backskivan “Aerial” 2005. Därför är “50 words for snow” en veritabel glädje- chock. Här använder sig Kate Bush av sina resurser på allra bästa sätt och undviker de fällor som stund- tals fått henne att te sig som en pretentiös clown. Sju genomarbetade spår, nedtonade arrangemang, dynamisk sång och en överraskande fin duett med - Elton John. Bättre julklapp än så kan man inte önska sig.
SARA ULLBERG
SOPHIE ZELMANI
“Soul” (Sony Music)
På nätet: www.sophie-zelmani.com
Sophie Zelmani lägger nionde skivan i bagageluckan, placerar Lars Halapi i passagerarsätet och låter bilen rulla på. Och vägen är lång, men den är fin. Särskilt i låtar som “Free now” och “Story of us” som har ett fan- tastiskt rullande repetitivt tempo. Zelmani är dess- utom mjuk som en katt och lika full av integritet som en sådan. Ibland för “Soul” tankarna till Stina Nordenstam - men Zelmanis kanter är mjukare. Zelmani och Halapi lotsar dig fram till höjdpunk- terna, mil efter mil, som till upplyftande Daniel Lemma-duetten “For you”. Men ibland blir inbroms- ningarna för kraftiga, tempot blir för långsamt och tilltalet alldeles för skört. För visst vill man gärna hålla den ömtåliga fågelungen i handen, men inte vara rädd att krama sönder den.
SARA HALDERT
ONE DIRECTION
“Up all night” (Sony Music)
På nätet: www.onedirection.com
När One Direction var i Stockholm nyligen blev det kravaller. Ett tecken så gott som något på att pojk- bandet från brittiska “X-factor” är det som gäller hos tonårsflickorna just nu. Och det förstår man. Charmiga killar, som gör sig bra på scen och de skri- ver faktiskt flera av sina låtar på plattan - fastän stora hitlåten “What makes you beautiful” är skriven av svenskar. Killarna är som bäst när de siktar på dansgolvet, vilket de gör i några spår, men i kategorin slät- struken pojkbandspop har de många övermän genom historien. Där får de stryk av både Take That, Westlife och Boyzone, för att bara ta några från de brittiska öarna.
MIKAEL FORSELL
MARY J BLIGE
“My life II - The journey continues (Act 1)” (Geffen/Universal)
På nätet: www.maryjblige.com
Mary J Blige följer här upp första “My life”-plattan som för 17 år sedan bekräftade hennes titel som r’n’b-världens nya drottning. Tillsammans med en nästan fortfarande tonårig Puff Daddy (som han hette då...) skapade hon ett väldigt eget sound och nästan ett eget universum i gränslandet mellan hip hop och r’n’b. Det går inte att överskatta hennes be- tydelse. Sen har det runnit mycket vatten under broarna. För även om hon säger att den här plattan ska handla om hur långt vi har kommit sedan dess, hör den här plattan mycket litet ihop med den “första”. Fastän superstjärnorna står på kö för att jobba med henne så trampar plattan liksom vatten. Det är segt och minst 5-6 spår för mycket. Mary J har tyvärr tappat det mesta av sin stjärnglans.
