HemSIONER BIORECENSIONER RECENSIONERRECENSIONREC
APORNAS PLANET (R)EVOLUTION
Regi: Rupert Wyatt, 2011
Medverkande: Andy Serkis, Freida Pinto, James
Franco m.fl.
Distribution: 20the Century Fox
Premiär: visas nu
Will Rodman har i fem år utvecklat ett virus som ska bota alzheimer.
Djurförsöken fungerar allt bättre men slutar i katastrof då en
infekterad chimpans blir alltför aggressiv. Projektet läggs ned men Will
tar med sig den lilla chimpansungen Caesar hem
och hans intellektuella utveckling överstiger alla förväntningar. Caesar
hamnar efter en våldsam incident med grannen på en statlig djurgård där
hundratals andra apor slåss om herraväldet. Efter att otrevliga
djurskötare plågat dem och människan tyck svikit honom börjar Caesar
snart organisera ett uppror. Apornas planet (R)evolution är den sjunde filmen om de intelligenta
aporna. I den här får vi veta hur hela historien fick sin början och
visst är det män- niskans försök att leka Gud som också visar sig vara
hennes undergång. Ett klassiskt tema i en genre som ofta ställer
moraliska frågor. Originalet
från 1968 speglas människan genom apsamhället och ifrågasätter vår
hantering av naturen. Här är det människan själv som egentligen utgör
det största hotet och lyckas i sin strävan göra sig själv obsolet.
Tonvikten ligger ändå i Caesars öde och blir en actionfylld berättelse
om revolution. Snygga effekter och delikat agerande bakom
dataanimeringarna av Andy ”Gollum” Serkis gör, till skillnad från Tim
Burtons ordentliga magplask, Apornas planet (r)evolution ett värdigt
tillskott till serien. Jag är faktiskt appeppad på en uppföljare!
JONAS DANIELSSON
SUBMARINE NNNN
Regi: Richard Ayoade, 2010
Medverkande: Craig Roberts, Yasmine Paige, Sally Hawkins m.fl.
Premiär: 26 augusti
Oliver Tate är precis redo att ta steget mot vuxen- livet. Han är över öronen förälskad i den truliga Jordana och blir till och med mobbare mot sin vilja för att hon tycks tycka att det är roligt. De blir ihop men samtidigt dyker mörka moln upp i horisonten. Mamman börjar vänstra med den new age-predi- kande grannen Graham, med världens snyggaste hockeyfrilla, och föräldrarnas äktenskap hotas rasa samman. Olivers känsloliv blir än mer turbulent när Jordanas mamma får cancer och han inte orkar vara det stöd för flickvännen han borde vara. Tonårs- depressionen tar över hans liv. Som Noah Baumbachs träffsäkra skildringar om medelklassfamiljers trauman som The Squid and the Whale balanserar Submarine på samma gräns mellan tragedi och komedi. Olivers och Jordanas trevande och cyniska förhållande är underbart skildrat och utan deras distanserade engagemang skulle det bara ha blivit avgrundsdjupt svart. Nu skiner de äkta känslorna igenom deras låtsas kyliga attityder. Submarine är en ungdomsfilm om tonårens turbulens berättad med skärpa och värme. Kanske sammanfattas högstadiets sociala spel och filmens attityd bäst genom Oliver själv: ”Det enda sättet att överleva är att föreställa mig själv i en alternativ verklighet”.
JONAS DANIELSSON
ZOOKEEPER
Regi: Frank Coraci, 2011
Medverkande: Kevin James, Rosario Dawson, Leslie Bibb m.fl.
Premiär: 9 september
Griffin blir brutalt avspisad i frieriet till sin drömtjej. Främst tackar hon nej för att hon tycker att han saknar ambitioner och att vara ihop med en djur- parksskötare inte riktigt är hennes grej. Fem år senare jobbar Griffin fortfarande kvar i parken och är omtyckt både av personal och av djur. När drömtjejen plötsligt dyker upp tvingar djuren honom att försöka vinna henne tillbaka genom att komma i kontakt med sina mer djuriska sidor.
Zookeeper är en mycket underlig film. Talande djur hör liksom barnfilmen till, i alla fall i den här tapp- ningen, medan den könsstereotypa, smått obehagliga uppvaktningen och grabbarnas kamp om en kvinnas gunst känns väldigt pubertal. Det gör att filmen knappt fungerar för någon. Det finns vissa sekvenser som fungerar ganska bra, som bihandlingen om den deprimerade gorillan och elaka djurskötare. Tyvärr försvinner allt i ett taffligt manus om en tafflig kille man gärna hade tyckt om. Det här försöket att göra ”Natt på museet” fast i djurparken lyckas därmed inte riktigt nå ända fram.
JONAS DANIELSSON
JANE EYRE
Regi: Cary Fukunaga, 2011
Medverkande: Mia Wasikowska, Sally Hawkins, Michael Fassbender m.fl.
Premiär: 16 september
Jane Eyre är en av den brittiska litteraturens allra största klassiker, skriven under pseudonym av Charlotte Brontë. Boken har filmatiserats flera gånger och historien om den unga Janes väg mot att bli självständig tycks aldrig bli omodern.
Det inleds isande tragiskt. Och då menar jag tragiskt med Raskensmått! Efter föräldrarnas död, en kort tid hos en elak moster blir Jane bortskickad till en flickskola för att lära sig hyfs och möter
direkt en hårdhet som ska färga hennes liv. Efter internatet tar hon anställning som guvernant hos den excentriske rikemannen Mr. Rochester. Kärlek uppstår såklart men Rochester ruvar på en gruvlig hemlighet som hotar att krossa deras framtid. Jane Eyre innehåller allt man kan förvänta sig av ett klassiskt kostymdrama. Dramatiskt så det förslår men också riktigt underhållande. Första halvan av filmen är både jobbig och i vissa stunder spökligt spännande för att sedan övergå i mer klassisk kärleksberättelse à la Jane Austen. Här blir det också lite för långdraget för att riktigt övertyga mig att sätta en fyra i betyg, men det var baske mig bra nära.
JONAS DANIELSSON
SMURFARNA
Regi: Raja Gosnell, 2011
Premiär: 2 september
Som vanligt när det gäller smurfarna hotas deras fredliga lilla existens av den otrevliga trollkarlen Gargamel. Han är ute efter att omvandla deras livs- essens till en kraftfullt magisk kraft som ska göra honom till universums härskare. Mitt under förbere- delserna inför firandet av blå månen dyker Garga- mel upp och jagar iväg några smurfar med Gammelsmurf i spetsen genom en magisk portal till... New York. Nu måste smurfarna överleva män- niskovärlden och den förföljande Gargamel men också räkna ut hur de ska ta sig hem igen.
Det är ett gäng helt onödiga sekvenser i filmen, som när smurfarna ska sjunga till TV-spelet Guitar Hero, som gör att den känns lite för lång. Men jag gissar att det ändå kan tilltala målgruppen. Jag antar också att jag inte ingår i den trots att jag när en nostalgisk kärlek till de små varelserna. Och det är väl just den nostalgikern som blir irriterad på att smurfarna inte är tre äpplen (snarare jordgubbar) höga och att de säger ”smurf” på smurf för lite! Kanske är det för att undvika den gamla debatten om att smurfspråket utarmar våra barns språkinlärning eller så litar de inte på barnens fantasi. Fast det är kanske samma sak?
Gargamel är en aning överdriven för min smak, men det är skönt att han faktiskt är riktigt ond. Det plus att smurfarna befinner sig i vår verklighet gör att berättelsen känns ganska på allvar. Synd bara att det mesta schabblas bort och framförallt att Smurfan ska vara så löjlig hela tiden.
