HemSIONER BIORECENSIONER RECENSIONERRECENSIONREC
SMÅ VITA LÖGNER
Regi: Guillaume Canet, 2011
Medverkande: François Cluzet, Marion Cotillard, Benoît Magimel m.fl.
En livshotande trafikolycka gör att Ludo hamnar på intensiven precis när
den årliga semestern med kompisarna ska ta sin början. Kompisgänget
bestämmer sig för att ändå åka och landar snart i Max flotta strandhus.
Max verkar inte kunna koppla av och en tryckt spänning sprider sig över
gruppen som ändå försöker leva upp till föreställ- ningen av en lyckad
semester.
Små vita lögner är förutsägbar ned till repliknivå.
Den är dessutom stereotyp till bristningsgränsen och besannar fördomar
om fransmän på löpande band genom att vara en film om notorisk otro-
het, frispråkig sex, trassliga men svallande relatio- ner och mustiga
rödtjutsmiddagar. Trots det är filmen ganska harmlös och trevlig. Man
lär känna karaktärerna så pass väl att man också kan ha överseende med
deras brister. Speciellt välspelad är relationen mellan den neurotiska
Max och hustrun Véronique där små suckar och blickar säger mer om deras
relation än en rejäl utskäll- ning. Soft, lättittat och småcharmigt,
lite grann som om Vänner åkte på semester.
JONAS DANIELSSON
PRINSESSAN MONONOKE
Regi: Hayao Miyazaki, 2007
Röster: Billy Bob Thornton, Claire Danes, Minnie Driver m.fl.
Premiär 21/10
Ashitaka blir anfallen och smittad av ett demon- besatt vildsvin. För
att göra sig kvitt förbannelsen måste han lämna sin by och bege sig ut i
en okänd värld. Hittar han upphovet till vad som förvandlade vildsvinet
kan han också rädda sig själv. Snart blir han indragen i ett krig
mellan människa och skog där själva naturens ande är i fara.
Filmen är regisserad av mästaren Hayao Miyazaki som ständigt levererar
klassiker som Min granne Totoro och Spirited Away. Men Prinsessan
Monono- ke är ingenting för den yngsta publiken – här flyger det armar
och huvuden och intrigen är ganska långt ifrån barnfilmens. Kanske är
det lite väl mycket new age-mumbo-jumbo men jag faller som vanligt
pladask för filmskaparens naturandar och natur- nostalgi. Myiazakis
ständiga modernitetskritik och människans giriga naturförstörelse ger
filmen tyd- lighet och tyngd i berättelsen. Att skövla skogar be-
folkade av mäktiga gudar och förunderliga väsen för egen vinnings skull
är såklart vansinne men Miyazaki är mer nyanserad än så. Ondskan
existerar inom alla människor, men även godhet. Miyazaki är en mästerlig
fantasyberättare som lyckas glänta på verklighetens dörr för att låta
oss drömma om att någonting fantastiskt existerar eller har existerat i
världen. Det utan att luta sig mot Tolkiens begreppsvärld. Bara det ger
all heder åt skaparens egensinne.
JONAS DANIELSSON
CRAZY STUPID LOVE
Regi: Glenn Ficarra & John Requa, 2011
Medverkande: Steve Carell, Julianne Moore, Emma Stone m.fl.
Cal blir helt utom sig av sorg och besvikelse när hustrun Emily vill skilja sig. Han försöker skapa sig ett nytt liv men bitterheten sätter alla möjliga käppar i hjulet. Den stora räddningen visar sig vara kvinnokarlskarlen Jacob som får för sig att han ska förvandla den bittra medelålders gubben till en hot playboy. Crazy Stupid Love är lite grann som de där kvinnliga gör-om-mig-filmerna och bär stora likheter med både En prinsessas dagbok och Zookeeper. Blanda in lite hederliga familjevärderingar, kvinnor som villebråd och trassliga familjerelationer som slutar i handgemäng så har du stora delar av filmen på ett bräde. Men faktiskt, långt bakom klichéerna, stalkermentaliteten att aldrig ge upp sin ”själs- frände” och grabbigheten döljer sig en film med ganska stort hjärta. Trots det rosaskimrande täcket av überromantisk syn på relationer finns det någonting som pekar mot ett annat alternativ. Människor och relationer kan, och får, förändra sig utan att vi ska behöva bli livrädda.
JONAS DANIELSSON
FRIGHT NIGHT 3D
Regi: Craig Gillespie, 2011
Medverkande: Anton Yelchin, Colin Farrell, Toni Colette m.fl.
Premiär 14/10
Skräcknatten hette originalet i Sverige och var inte alls i 3D. Handlingen är iallafall densamma. Bredvid den unge Charley Brewster flyttar det in en ny granne. Hans nördkompis Ed är övertygad om att grannen är vampyr och snart är skeptiska Charley indragen i en strid på liv och död, eller odöd.
Den här upplagan av vampyrungdomsfilmen Fright Night saknar föregångarens charm. Men utan att jämföra de två filmerna står den ändå rätt hyfsat på sina egna ben. Skådespelare som Toni Colette lyfter filmen lite och den ständigt berusade vampyr- jägaren Peter Vincent känns sådär lagom löjlig för att bli en träffande, rolig parodi.
Tyvärr är själva vampyreffekterna så pass usla att man önskar sig till en tid av gummimonster (det gör man i och för sig nästan jämt). Det är inte sådär halvdåligt som CGI kan vara – det är heldåligt. Det gör också att filmen tappar rätt rejält mot slutet eftersom det helt enkelt blir trist när det blir fult.
JONAS DANIELSSON
