SIONER BIORECENSIONER RECENSIONERRECENSIONREC

Take this waltz

TAKE THIS WALTZ
Regi: Sarah Polley, 2011
Medverkande: Michelle Williams, Seth Rogen,
Luke Kirby m.fl.
Premiär 29 juni

Kärlek vid första ögonkastet. En ständigt återkommande drömbild av kärlekens budskap om själsfränder och livets mening. Det verkar vara vad som uppstår när Daniel får syn på den truliga Margot när hon motvilligt pryglar en man på en medeltidsvandring. Det klickar ganska omedelbart, men Margots äktenskap är ett rätt stort gruskorn i maskineriet. För extra salt i såren bor David så nära det äkta paret att det är omöjligt att inte stöta in i varandra.
Upplägget är mer än klassiskt men regissören Sarah Polley berättar historien på sådant där amerikanskt indievis att storyns teman lyfter genom sina udda karaktärer och sin välskrivna dialog. Take this waltz känns också modern på ungefär samma sätt som sin kusinfilm 500 days of Summer (2009) genom att lösningarna som presenteras har en tydligare verklighetsförankring än de sagor vi matats med sedan barnsben. Att filmen samtidigt är rolig är inte någon nackdel precis.
JONAS DANIELSSON

Weekend

WEEKEND
Regi: Andrew Haig, 2011
Medverkande: Tom Cullen, Chris New,
Laura Freeman m.fl.
Premiär 29 juni

Det är lätt att förstå att det pratas om Brokeback Mountain (2005) i samma andetag som Weekend. Men egentligen är det som att jämföra När Harry mötte Sally (1989) med Gangster (2001) bara för att båda handlar om heterosexuell kärlek. Weekend är en berättelse om ögonblicklig förälskelse när Russell plockar upp Glen för ett engångsligg. Russell har problem med sina känslor eftersom det sexuella äventyret väcker något i honom och blir till en betydelsefull helg där friheten från vardagslivets pressande, rentav kvävande, förväntningar ger honom  andrum. Weekend handlar inte om samma brutala kamp om identitet och att få vara vem man vill som till exempel Crazy/Beautiful (2001) eller Min sköna tvättomat (1985). Istället är det en ärlig kärleksfilm som talar om att hitta sin plats i livet. Det låter faktiskt klyschigare än det är. Spelet mellan de två huvudpersonerna och regissören Haighs blick för detaljer gör det här romantiska dramat till en film för alla, men hamnar väl i gayfacket enbart på grund av våra vanliga fördomar.
JONAS DANIELSSON

Prometheus

PROMETHEUS
Regi: Ridley Scott, 2012
Medverkande: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron m.fl.

Ridley Scott proklamerade för ett par år sedan sciencefictionfilmens död. Turligt nog hade han inte rätt, dels för att scifi ofta sätter fingret rakt i världsomspännande teman, men också för att han isåfall aldrig skulle ha gjort Prometheus.
För trots dess tillkortakommanden och logiska kullerbyttor är det ett välbehövligt tillskott till världens snyggaste monsterfilmserie. Prometheus är rätt långt ifrån vad som gjorde Alien genial. Istället för att fokusera på spökhusstämningen i rymdskeppet, det okända, klassamhället i miniatyr och de små medlen fläskas det här på med religiös action. Det låter nedsättande och i viss mån är det väl också det, men att återvända till Aliensagan med det här långfärdarskeppets sökande efter mänsklighetens ursprung känns betydligt fräschare än exempelvis Alien återuppstår (1997). Prometheus har några fantastiska actionscener att bjuda publiken på, men visst saknas ändå den där krypande rädslan?
Hade filmen valt en av vägarna kontemplativ new age eller actionfylld alienslakt hade vi haft en rätt gjuten film. Med den här medelvägen, som både skiter i Alienhistorien och samtidigt utvecklar den, får grubblerierna inte den plats som de behöver. Samtidigt är det klart så att sådana långsamma filmer som Solaris (1972) eller År 2001 – ett rymdäventyr (1968) inte längre får plats på vår biorepertoar.
JONAS DANIELSSON