SIONER BIORECENSIONER RECENSIONERRECENSIONREC

Gone

GONE
Regi: Heitor Dahlia, 2012
Medverkande: Amanda Seyfried, Jennifer Carpenter, Wes Bentley m.fl.

Som ni ser finns det en annan film på bio den här månaden som heter Damsels in Distress. Det hade varit en passande titel även på den här seriemördarthrillern. Jill lider av posttraumatisk stress efter en kidnappning för ett år sedan. Hon lyckades undkomma med andan i halsen. Problemet är bara att knappt någon tror på hennes berättelse om ett hål i marken med likdelar som enda sällskap. Därför blir det ännu jobbigare när systern som hon bor hos plötsligt försvinner. Övertygad om att det är samma man som tagit henne tar hon upp fighten – inte bara mot de som vägrar tro henne utan också mot sin egen rädsla.
Gone är en rätt konstruerad film om en ung kvinnas fanatiska detektivarbete för att finna sin syster. Samtidigt är det otroliga elementet faktiskt till filmens fördel. För på samma sätt som att filmens karaktärer misstror Jill finner vi oss själva skeptiska till den historia som vevas upp. I sådana här fall är alltid misstron det första som stjälper den utsatta – samma form av misstänksamhet utsätts ju inte exempelvis offer för kreditkortsstöld för.
Gone är en modern form av kvinnohämnarfilm där vi inte behöver genomlida en utdragen förnedring av kvinnan innan hon kan slå tillbaka, som i exempelvis I Spit On Your Grave eller Last House On the Left (båda relativt nyss nyinspelade). Här har vi en genre som blivit allt tydligare i strukturen och allt mer upptagen i allmän populärkultur – antagligen för att vi äntligen har börjat våga prata om det. Gone är följaktligen en thriller som inte slår alltför hårt i maggropen, men som samtidigt som den är spännande, har något att säga.
JONAS DANIELSSON

Damsels in Distress

DAMSELS IN DISTRESS
Regi:Whit Stillman, 2012
Medverkande: Greta Gerwig, Analeigh Tipton, Carrie MacLemore m.fl.

Damsels in Distress är en hipp men nostalgiskt skruvad collegefilm som berättar om livet som ung kvinna genom bisarra och stundtals överdrivna scener. Tjejgänget med den präktiga Violet i spetsen har startat en förening för att förhindra självmord där de bjuder på munkar och inviger sökande i steppdansens förlovade rike. Samtidigt tar de sig an den nyanlända studenten Lily och försöker få henne att föra sig så korrekt som möjligt för att bli en god kvinnlig student bland alla de fällor som lurar på campus. Speciellt roligt är beskrivningen av de unga männen på campus. Antingen är de drivna besserwissrar med ett kvasiintellektuellt förakt för det mesta och en kampvilja mot vuxenvärlden, eller så är de underutvecklade spolingar med bara party på hjärnan. I den här miljön ska de unga kvinnorna bolla med sin identitet och anpassa kraven efter ”utbudet”. Det är en skrämmande men tyvärr inte alltför verklighetsfrämmande bild.
Damsels in Distress är filmad med ett ljuvt filter där ljussättningen närmast är drömsk och samtidigt som den är lite bitsk också verkar ha kapitulerat för en värld där vi alla indelas i olika grader av stereotyper.
JONAS DANIELSSON

Sinister

SINISTER
Regi: Scott Derrickson, 2012
Medverkande: Ethan Hawke, Juliet Rylance, Clare Foley m.fl.

Det är inte som att vi aldrig sett det förut. Författare av verkliga våldsbrott flyttar till en brottsplats med sin familj för att skriva en ny bok. Via mystiska super8-filmer blir han snabbt indragen i en makaber historia som får honom att förlora kontakten med verkligheten och snart familjen. Så är det med de här maniska filmpapporna.
Jag har aldrig varit något fan av Ethan Hawke, antagligen för att jag inte klarar av skådespelare som inte kan skrika trovärdigt (Tom Cruise är en annan). Ändå sköter han sig bra i Sinister och lyckas via en blandning av nyfikenhet och skräck hålla filmen levande. Detektivarbetet och de små ledtrådarna utgör en spännande intrig som nästan för tankarna till något gammalt pusselskräckspel, typ 7th Guest eller Fatal Frame.
När Sinister lägger in högsta växeln bjuder den på ett par snyggt lösta hoppa-till-scener som får mig att önska att han lägger av, samtidigt som jag längtar efter en upplösning. Det som utspelas på de hittade filmerna är fruktansvärt och de gryniga hemfilmade scenerna blir allt ruskigare att se. Bara det är ett gott betyg för en skräckfilm, vare sig upplösningen tillfredsställer eller inte.
JONAS DANIELSSON

Tavlan

TAVLAN
Regi: Jean-François Laguionie, 2012
Svenska röster: Vanna Rosenberg, Henrik Ståhl, Myrra Malmberg m.fl.

Att folket på Njutafilms inte bara kan välja intressanta vuxenfilmer blev tydligt redan med fullpoängaren Panik i byn (Vincent Patar och Stéphane Aubier, 2009). Med Tavlan bevisar de att det inte var en slump. Fantasirikare än Pixar, snyggare än Disney och smart som Ghibli är Tavlan en fantastisk saga som inte liknar mycket annat. Här härskar de färdigmålade figurerna över de som inte blivit helt målade. Den förbjudna kärleken mellan en "ofärdig" och en "komplett" leder till ett äventyr bortom den målade världen och kategoriseringar.
Det är häpnadsväckande genialt att beskriva ett klassamhälle genom graden av hur färdigmålade figurerna i tavlan är. Det säger en hel del om vår människosyn, där de "kompletta" med jobb, familj och ett fint yttre står högst upp på samhällsstegen medan de suddiga kluddarna, som liksom inte definierats ordentligt, befinner sig längst ned. Det berättar också om hur vi betraktar teknisk briljans och skönhet som bättre än motsatsen, oftast oavsett innehåll, när det handlar om kreativa verk.
Som vuxen är det svårt att se förbi alla lager av allusioner till vårt samhälle och omöjligt att inte sympatisera järnet med "de ofärdiga". Samtidigt är historien så välberättad att jag snabbt dras in i filmens förtjusande, surrealistiska ton. Hur kidsen reagerar på det här kan jag bara gissa, men visst borde Tavlan i logikens namn bli årets mest hejdundrande familjesuccé.
JONAS DANIELSSON