HemSIONER BIORECENSIONER RECENSIONERRECENSIONREC
LET ME IN
Regi: Matt Reeves, 2010
Medverkande: Chloë Grace Moretz, Kodi Smit-McPhee, Elias Koteas m.fl.
Distribution: Non Stop Entertainment
Premiär: 1 april
Ibland går det snabbt för amerikanerna. Let me in är förstås nyinspelningen av succén Låt den rätte komma in (Tomas Alfredsson, 2008). Storyn är densamma. Abby, en ung flicka flyttar in i Owens trista hyreskomplex. En trevande vän- skap börjar spira dem emellan och Owen finner i henne styrka att stå emot de mobbare som för- pestar hans liv. Hemma är det mesta bedrövligt då en svår skilsmässa tär på förhållandet till föräldrarna. Med Abby ser Owen äntligen en möjlig- het till gemenskap. Egentligen är det lite märkligt att göra om en film och göra den nästan exakt likadan. Det finns många spännande scener i boken som hade kunnat beredas plats i en nyin- spelning. Nu är det som att den här filmen bara ville dubba om det svenska originalet. Det saknas lite intensitet i Owens mobbarsitua- tion och trots bra skådespeleri är det inte lika gripande som Kåre Hedebrants och Lina Lean- derssons prestationer. I övrigt är filmen ungefär likadan och alltså ungefär lika bra. Den här kommer nog ändå gå ganska kort på svenska biografer. Postern med den tomma snö- ängeln är i alla fall snyggare än den svenska.
JONAS DANIELSSON
NEVER LET ME GO
Regi: Mark Romanek, 2010
Medverkande: Carey Mulligan, Kiera Knightley, Andrew Garfield m.fl.
Distribution: 20:th Century Fox
På en internatskola i Storbritannien odlas barn för att i framtiden donera sina organ och sedan dö. På detta internat gryr en tafatt kärlek mellan Kathy och Tommy. Den framfusiga Ruth kommer emellan och ett utsträckt triangeldrama tar sin form. Visst låter det som en snyftare? Jag menar, bara titeln Never let me go på en film vars karaktärer är förutbe- stämda att dö säger en hel del. Snyftare är det också, men en bra sådan. Det är som science fiction på riktigt, men man nöter in melankolin via lite för långa scener och lite för mycket stråkar.
Never let me go är trots allt mer en politisk film. Steget från att fattiga säljer delar av sina kroppar till att fostra människor till donatorer känns inte så himla långt och det ger filmen en nerv som är svår att värja sig från. Den ställer frågan om människovärde och rättvisa på sin spets. Hur mycket är vi beredda att blunda för andras (mindre värda?) lidande för att upp- rätthålla vår levnadsstandard? Rätt hårt verkar det som. Jag brukar kunna hulka rätt ordentligt av liknande dödsfilmer. Även om Never let me go till slut är hjärtknipande är den också lite för intellektuellt intressant för att riktigt gripa tag i känslolivet.
JONAS DANIELSSON
RABBIT HOLE
Regi: John Cameron Mitchell, 2010
Medverkande: Nicole Kidman, Diane Wiest, Aaron Eckhart m.fl.
Distribution: Noble Entertainment
Premiär: 8 april
Becca och Howie har förlorat sin fyraåriga son i en tragisk, men alltför vanligt förekommande bil- olycka. Efter åtta månader kämpar de fortfarande med att ta ett myrsteg från sorgen. Terapimöten, bråk och baksäten med bilbarnstolar kvar cirklar alla runt saknaden och vreden.
Speciellt påtaglig blir depressionens tyngd i hur olika paret försöker handskas med situationen. En vill slänga och förtränga, en vill bevara. Hur kan man mötas i det?
Det finns mycket sorg, ilska och undertryckt bitterhet i Rabbit Hole och visst är det ett känslo- samt ämne man handskas med. Manuset är lite för återhållsamt för sitt eget bästa och trots bra skådespelarinsatser blir det lite uddlöst. Konstigt för att komma från en så egenartad regissör som Mitchell. Framför allt finner jag det oerhört svårt att identifiera mig med huvudpersonen Becca eftersom Nicole Kidman inte har några karaktärs- drag (förutom de opererade) kvar.
Kidman är en utmärkt skådespelare men här sätter faktiskt ett tillintetgjort yttre för stora hinder för det raffinerade skådespeleri hon så många år förfinat. Nu fick Kidmans utseende kanske oför- tjänt stor plats här, men jag är förbannad på alla duktiga skådespelare som förstör sina möjligheter att agera bara för att de är rädda att bli gamla. Det finns liknande filmer som är bättre, exempel- vis Ett rum i våra hjärtan (Nanni Moretti, 2001), men Rabbit Hole är ändå absolut värd en och en halv timme av ditt liv.
JONAS DANIELSSON
