MUSIKRECENSIONER

Foxygen

JUSTIN TIMBERLAKE
"The 20/20 experience" (Sony)
Bästa låt: "Mirrors"

Alla visste att det var Justin Timberlake som var pojkbandet 'N Syncs allra klarast lysande stjärna och visst har Memphis-sonen imponerat sedan han blev soloartist. 2002 kom debutplattan "Justified" med hits som "Cry me a river". Fyra år senare släpptes "Future/Sex/Love" och efter det har Timberlake minst sagt hållit sig sysselsatt. Han har fokuserat på skådespeleriet och synts i ibland annat "The social network" och "Bad teacher". I humorprogrammet "Saturday night live" visade han sig också vara riktigt rolig. Efter att ha sugit på comebacken i sju år var förväntningarna höga när första singeln "Suit & tie" släpptes i början av året. Tyvärr imponerar den föga och stannar vid att vara en trevlig, men väl slätstruken soul- doftande historia. På resten av "The 20/20 experience" har Justin Timerblake tagit i från tårna när det gäller låtlängd, sju av plattans tolv låtar är mellan sex och drygt åtta minuter långa. Justin breder ut sig, sveper stort med retrogroovigt sound. Men storleken är som bekant inte allt som räknas. Det här är för slätstruket och saknar stora hits. Precis som Justin själv är albumet varken spännande eller särskilt utmanande. Ingenting klistrar sig fast, även om "She's my little strawberry bubble gum" är en osedvanligt creepy sak för en 32-åring att visksjunga med sammetslen röst.
KARIN DOFS

Bad religion

HÄSTPOJKEN
"En magisk tanke" (EMI)
Bästa låt: "Något stort för dig"

Debuten "Caligula" från 2008 var skitig, punkig och ostädad, uppföljaren "Från där jag ropar" året efter var något mer borstad och romantisk. Nu har det gått mer än tre år sedan dess och "En magisk tanke" är en efterlängtad, aningen polerad återkomst. Hästpojken har haft många medlemmar genom åren. I dag är det sångaren Martin Elisson och gitarristen Adam Bolméus som styr skeppet och de serverar lyssnaren en tillbakablickande, mognare men fort- farande skavande samling låtar. Fin pop där ångesten, Göteborg och ett grådaskigt vemod är allestädes närvarande. Lite som en mjuk och varm ylletröja som ibland kliar och sticks. Plattans första del är en rad utomordentliga små pärlor, men resten av albumet når inte riktigt upp till samma nivå.
KARIN DOFS

Alexander Durefelt

JOHNOSSI
"Transitions" (Universal)
Bästa låt: "Gone forever"

Efter mäktiga "Mavericks" från 2010 var förväntningarna förstås skyhöga på Johnossis fjärde album "Transitions". De sänktes inte direkt av den starka förstasingeln "Gone forever" och beskedet att pianisten Martin Hederos från Soundtrack of our Lives medverkar på skivan. Men tyvärr låter "Transitions" inget vidare. "Mavericks" var en hård platta och melodikänslan från duons två första album var intakt. På "Transi- tions" saknas däremot de starka låtarna nästan helt och hållet - förutom singeln är det bara "Bull/bear" och balladen "Great escape" som sticker ut och stannar kvar. Samtidigt hade produktionen behövt vara betydligt smutsigare. "Gone forever" borträknad blev det dessutom inte särskilt mycket mer av Martin Hederos medverkan än Coldplay-pianot i "For a little while". Och det gör ju ingen glad.
LINUS BRÄNNSTRÖM


BON JOVI
"What about now" (Island/Universal)
Bästa låt: "Army of one".

Bon Jovis metamorfos från pudelrockare på 80-talet till eftertänksamma skildrare av socialrealistiska öden är väldigt fascinerande att följa. Nu är det ju inte så att Bon Jovi blivit Bruce Springsteen på gamla dagar, men Jon Bon Jovi och hans grupp har vässat sina texter och sitt sätt att berätta på senare år. Bon Jovi har hittat ett sätt att lyckas åldras med värdighet i den här genren där många avfärdade dem redan för 20 år sedan. Det är ganska fantastiskt. Musikaliskt innebär den här skivan ingen nytändning direkt, men det är väldigt stabilt och det finns något imponerande att år efter år, platta efter platta, lyckas få ur sig perfekt P4-rock när nästan alla av Bon Jovis rivaler från den tiden när det begav sig tillbringar mer tid på "Celebrity rehab" på tv än i en skivstudio. Respekt.
MIKAEL FORSELL


SUEDE
"Bloodsports" (Warner Music)
Bästa låt: "It starts and ends with you"

Suede gör comeback och det är en splittrad historia. Å ena sidan rör det sig om storslagen pop med självförtroende och om höjdpunkter som den oemotståndliga refrängen i "It starts and ends with you", och en nyfiken gitarrslinga i "For the strangers". Men samtidigt är "Bloodsports" stundtals hopplöst daterad och jämntjock. Absolut ingenting har hänt under de dryga tio år bandet varit splittrat, men också det kan ju vara en fördel: Den som gillade dem under glansdagarna och längtar tillbaka till "Dog man star" och "Coming up" kommer inte bli besviken. Det är svulstigt, melodramatiskt och gitarr- väggarna är tjockare än i en bunker. Det låter som Suede.
SARA HALDERT